”När jag tänker på Iran känner jag sorg och samtidigt längtan”

Posted on

När 22-åriga Mahsa Jina Amini dog efter att ha blivit gripen av moralpolis i Teheran blev det en gnista som spred sig över hela Iran. Protesterna i landet växer och ser inte ut att avta. Människor fyller gatorna, kvinnor bränner slöjor, Tiktokanvändare klipper av sig håret, regimen har begränsat internet och minst 17 människor har dött som en följd av demonstrationerna.

DN frågade tre svenska kulturarbetare med rötter i Iran hur deras tankar går när de följer utvecklingen i landet.

Lever hoppet om förändring?

Negar Naseh, författare

Negar Naseh.
Foto: Maja Flink

– Jag följer protesterna via olika nyhetsmedier, Instagram och släkt. Från dem har jag fått höra att det är oroligt. Det är mycket känslor parat med tankar inom mig just nu, och tankarna går åt alla möjliga håll. När jag tänker på Iran känner jag en sorg och samtidigt en längtan. Det är något jag alltid bär med mig och har burit med mig sedan jag var liten. Jag har aldrig varit där, men det är en stor dröm. Jag tänker på det som nu händer och på hur det skulle kunna gå. Skulle det här kunna bli ett större folkligt uppror som leder till en varaktig förändring av det förtryckande systemet? Jag hoppas det. Jag hoppas att det här leder till omvälvning och omstöpning och till ett friare samhälle. Sedan slås jag av tanken att jag – baserat på erfarenheter av tidigare proteströrelser i Iran – också vet hur snabbt sådant här kan slås ner och tystas.

LESEN:  Åsa Beckman: Har Svenska Akademien varit skadlig för den svenska litteraturen?

– Jag tycker att man har fått höra, under lång tid nu, att det är mycket som hänger på kvinnorna i motståndet. Jag skriver själv en del om den tidiga feministiska rörelsen i Iran i min senaste bok ”En handfull vind”. Men jag ser inte direkt det här som en feministisk rörelse, utan som en bred motståndsrörelse. Många sluter upp bakom kvinnorna, men det finns en fara med att sätta så mycket ljus på att det här är en kvinnofråga. Jag tror att det handlar om ett stort folkligt missnöje med ett förtryckande system.

Niko Erfani, poet

Niko Erfani.
Foto: Märta Thisner

– Först av allt tänker jag att det är en stor sorg, att det har gått så många årtionden och att folket fortfarande är fast under det här förtrycket. Det har varit så många protester genom åren, och oavsett vad de handlat om har folket lidit jättemycket. Samtidigt är jag väldigt stolt över alla som nu går ut på gatorna och jag önskar att jag kunde vara med dem. De är otroligt modiga som ger sig ut när de vet att det finns ett högt pris att betala. I protesterna 2018–2019 var det så många som blev gripna och dödade. Jag är också glad att det här uppmärksammas nu och att kvinnorna har hamnat i fokus, för jag tror inte att det är så många som vet om att slöjan är obligatorisk i Iran. Det borde den inte vara, på samma sätt som länder i väst inte borde förbjuda den, eftersom kvinnorna äger rätten till sin egen kropp. Det är fint att se att alla står enade, att vi slåss tillsammans med våra kurdiska syskon, att män står med kvinnor. Folket är väldigt trötta på den rådande situationen.

LESEN:  ”Vi är luftens drottning” är en hisnande, men inte helgjuten föreställning

– Jag har alltid tagit del av persisk kultur, men just nu tänker jag särskilt mycket på dikten ”Funeral address” av Ahmad Shamloo – och på den kurdiska sloganen ”jin, jiyan, azadi” (”kvinna, liv, frihet”) som har skanderats i både Iran och Kurdistan under protesterna. Jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma att Jina, som dödades, var en kurdisk kvinna och att polisen har slagit tillbaka ännu hårdare i kurdiska områden.

Sara Abdollahi, litteraturkritiker och redaktionsmedlem i SITE

Sara Abdollahi.
Foto: Patrick Miller

– Som kvinna, människa, född i Iran och boende här i Sverige önskar jag större uppslutning kring alla de modiga människor i Iran och Kurdistan som går ut på gatan och kämpar för något så basalt som ett värdigt människoliv. Utan andra jämförelser tänker jag på något som det pratas om bland en del i Iran just nu: När George Floyd mördades av en polis i USA reagerade omvärlden med internationell solidaritet. Vi såg uppslutning och solidaritet från Syrien, Iran, från platser där människor lever under svåra förhållanden. Det minsta vi kan göra från väst är att vara solidariska med människorna i Iran och Kurdistan. Det är dags att använda sig av sitt inflytande och sin yttrandefrihet. Det handlar också om att bevara den hotade kulturen. Redan i juli när en ny våg bröt ut där regimen fängslade kulturarbetare och Jafar Panahi, en av Irans mest intressanta filmskapare, fängslades igen blev det knappt några reaktioner i Sverige. Om man på riktigt vill att en internationell kultur med kvalitativ udd ska fortsätta finnas borde man använda sin frihet för att hävda det.

LESEN:  Stämningsfulla miljöer förhöjer konstupplevelsen på Stockholmsutställningar

– Under metoo tänkte jag ofta att förtrycket av kvinnor är så intimt kopplat till auktoritära politiska strukturer. Det handlar också om klass. Kvinnor som rör sig i kollektivtrafiken är lättare utsatta för statligt våld än kvinnor i privata bilar. Lägg också till hur regimen förtrycker kurder. Mahsa heter ju egentligen Jina – ett kurdiskt namn som inte får registreras för den islamiska regimen. Därför är det så starkt när demonstranterna med fara för sina liv ropar ”jin, jiyan, azadi”. Kampen för att välja om man själv bär hijab eller inte kommer också att försöka kapas av antidemokratiska krafter här i Europa. Men kvinnors kroppar är inte ett slagfält för vad män vill se eller inte se.

Läs mer:

Intervju med Raisi inställd – krävde huvudduk

Internettillgången har begränsats i Iran efter protesterna på Tiktok

Studio DN: Protesterna i Iran – vad hände 22-åriga Mahsa Amini?

Originalartikel: Klicka här

Leave a Reply

Your email address will not be published.